Äntligen har jag hittat ett ställe med människor som varit med om liknande saker som jag...

Jag vågar inte bli medlem än. Jag har fått misstankar, men vet inget. Jag har symptom, jag har minnesluckor, men inga minnen.

Hej där.
Vilken fin sida det här är och vad glad jag blir över att ni stöttar varandra och är omtänksamma och snälla, trots att många av er haft det så tufft. Blir varm och glad. Och ledsen.
Skäms nästan lite över att fråga det jag ska fråga nu, men gör ändå et försök. Jag är nämligen journalist och håller på med en artikel om hur det är att leva vidare efter övergrepp. Hur man klarar av att leva i en relation och försöka känna tillit till en annan människa osv. Vad man kan å för stöd i samhället och av vänner. Om någon skulle kunna tänka sig att berätta sin historia eftersom jag tror att det kan var inspirerande för andra att ta del av. Du får gärna bo i närheten av göteborg, men det är inte nödvändigt.
Allt gott till er.
Vänligen Hanna

Otroligt suveränt med en sådan här sida. Tack för att ni finns!

Känner mig inte ensam längre nu när jag vet hur många som varit utsatta! Men det känns oxå fördjävligt att det ÄR så många....

hej vill tacka för en bra sida.... livet känns inte värt å leva längre allt känns skit sen 5 år tillbax då ja blev våldtagen...(pedofil) orkar fan inte mer

Hejsan

Jag vill bara titta in som hastigast och berätta att jag som 7 årig blev utnyttjad av en man,det polisanmäldes och det blev rättegång jag var inte med,men han blev fri,under hela min uppväxt kom detta att påverka mig,jag skar mig i armarna ,klippte mig med sax,in och ut på psyke ,tabletter avgifta ,otrygghet,senare i livet skulle jag komma att leva i misshandelsförhållande och höll på att bli dödad.Men lyckligtvis så tog jag tag i mig själv och slutade med alla dövningsmedel jag tidigare tagit och nu väntar jag på att få läsa den dom som var när jag var 9 år gammal + att tidningarna skrev om det så jag mobbades i skolan hela uppväxten,jag fick fly från min hemstad för att få lugn och ro,,men problemen hade jag ju med mig,jag har nu levt i 17 månader utan tabletter ,sprit knark,och mår väl,jag har doktor ,försäkringskassa,stöd så det känns bra,jag vill bara ge er alla ett hopp om att kunna må bra igen.Jag är 39 år nu snart och det är NU jag vågar och orkar ta reda på vad som hände,så ge aldrig upp män och kvinnor.Kram på er alla

Mariol
Känn dig välkommen till andrums öppna forum !

Så härligt med en plats där man kan få vara den man är, med sina erfarenheter. Där människor förstår att man inte bara kan lägga åt sidan de smärtsamma upplevelser och minnen man bär med sig.
Kanske finns det också någon här som förstår den svidande ensamhet som överskuggar allt annat i mitt liv just nu? Känslan av att inte passa in någonstans, att vara helt ensam...Människor runtomkring mig kan inte förstå, för jag är inte ensam i fysisk bemärkelse. Jag har mina barn, systrar, föräldrar, vänner...men likväl känner jag mig så ENSAM, annorlunda.
Mitt inre barn månar jag om, jag lyssnar till henne, pysslar om henne, säger och visar att jag älskar henne och bryr mig om. Hon känner sig inte så ensam mer hon den lilla...men den vuxna kvinnan som är jag, hur ska jag få henne att känna sig delaktig i livet?

Tack för dagens tankecitat....att våga släppa taget, mod men också skräck och rädsla när man är van att bära allt själv för att man aldrig har lärt sig att kunna lita på någon